Inställning.

Jag tror nog att jag har en bra inställnig till livet. För det mesta. Idag har jag dock inte det. Det är bara hopplöshet av något slag. Inte fullt hopplös hopplöshet. Men ändock hopplöshet. Som om att jag inte vågar satsa, "det spelar väl ändå ingen roll, vad jag än gör" och andra jante-lags idéer. Hur blir man av med sådant? Det verkar ju inte hjälpa att jag vet om det... Jag vill till skogen i norrland! Jag är bra naiv ibland. Bluuuäääh. Kanske skulle jag snickrat i ett år istället, på Grebbestads Folkhögskola? Det hade varit något. Jag får snickra sen! Jag vet ju iallafall att jag kan komma in! Jag tror att hela min grundinställning till livet formades som elva-trettonåring, då jag var som mest superduperkristen. Då handlade allt om Gud och att om man gjorde fel så skulle det ändå vara lugnt. För Gud förlåter ju, bara man menar det. Nu när jag inte längre har någon Gud att vända mig till, men fortfarande idén om att jag jämt behöver förlåtelse för diverse saker jag gör eller inte gör... blir det ju lite krångligt. Jag tror jag behöver ett psykologiskt "A-ok", men varifrån ska jag få det nu? Under några år var det lugnt att få det ifrån mig själv... men det duger helt enkelt inte längre. Fast det måste det ju göra. Jag känner en sådan hopplöshet över hela världs-situationen. Vad gör jag åt saken? I dunno! Jag har inga svar. Allt jag kan säga är att "this is shit and this is shit". Sen då? Mwah!